När jag hamnade i Italien


Drömmen om Italien hade jag haft sedan jag var liten. Sommarsemestrar i Toscana, med strand, bad, krispiga pizzor, hetsiga torgförsäljare, cypresser, vilda hundar, grissini och ruckliga stenhus hade gjort ett starkt intryck på mig under mitten av 90-talet. Nu svettades jag på tåget från Bolognas flygplats till Ferrara, med en stor, noggrant packat resväska och många förväntningar med mig. Att boka enkelresa känns alltid som att livet vänder blad. Tiden var, förvisso, satt till ett år, men det kändes ändå som att hela framtiden var öppen just nu.

Pizzan jag hade ätit, på stående fot, mittemot stationen i Bologna hade lämnat fettfläckar på shortsen. Dagens Erik skulle aldrig köpa mat i kvarteren runt järnvägen, men med den stundens måttstock var det ändå en utsökt pizzabit.

Jag tittade ut på Emilia-Romagnas platta, brända landskap. Augusti var på upphällningen, och Älmhult hade redan börjat svalna av när jag lämnade Sverige. Här gjorde avsaknaden av luftkonditionering värmen outhärdlig. Jag tog upp en solfjäder ur ryggsäcken, kände svetten rinna längs kinden och älskade det.

Chiara mötte upp mig framför Ferraras station. Det finns få italienare som litar på couchsurfing-systemet, men jag hade haft turen att hitta en av dem; Chiara kom att låta mig bo hemma hos henne i nästan en månad. Lagom tid för att landa i Italien innan terminen startade.

Vi snirklade oss upp för en marmortrappa, klev in och Chiara visade mig runt. Förutom hennes rum fanns fyra andra, för lika många rumskompisar. Ett piano, ett litet kök, balkonger åt två håll. En brokig inredning, billig design inköpt i omgångar, som sig bör i italienska hyreslägenheter. Allt för mig själv! Rumskompisarna var fortfarande i sina hemstäder i söder, och Chiara skulle prova flytta in hos sin pojkvän. Jag baxade in den stora väskan medan min värdinna bryggde starkt kaffe och berättade allt nödvändigt innan hon var tvungen att rusa vidare.

Jag smög runt i lägenheten. Tittade ut över takåsarna, undersökte om jag behövde handla något, kände på sängen. Vore det inte så klyschigt hade jag nypt mig i armen.

De första dagarna unnade jag mig alltid lunch på balkongen. Tagliatelle med salsiccia och pesto. Och en bok. I solen. I efterhand förstår jag självklart att jag ägnade mig åt en ytterst oortodox blandning av matvaror, och på det den oförlåtliga handlingen att äta mat i hett solsken, men jag skyller oförfärat på mitt svenska ursprung.

En av de första dagarna unnade jag mig också att dra igen balkongdörren och således låsa mig ute på balkongen, även då i stekande solsken. Men lyckades på något sätt bända in armen genom fönstret för att låsa upp dörren, och faran var över.

Ferrara skulle komma att visa sig, för övrigt, ett perfekt sätt att bända mig själv in i Italien. Ett ypperligt universitetet, men tillräckligt litet för att jag inte skulle hamna enbart i gemenskaper med andra Erasmus-studenter. Jag kom att plugga mycket, men lyckades resa runt i större delen av Norditalien. Och kom att spendera i genomsnitt en helg i månaden i Rom. Men mer om det längre fram.

Nu hade jag flera veckor på mig innan universitetet skulle börja. Tid för att hitta ett eget rum, en egen cykel och plugga italienska. Jag studerade mest i två olika forum: på annonssidan subito.it lärde jag mig ”monolocale”, ”solo per studentesse” och ”no perditempo”, och Grindr gav mig glosor som ”pompino”, ”ospito” och även här ”no perditempo”. Om vi håller oss till orden för bostadssökande kan vi översätta orden som ”enrummare”, ”endast för kvinnliga studenter (jag försökte en gång svara på en sådan annons med motiveringen att jag var homosexuell, fick ett ”no”) och ”inget tidsslöseri”.

Och jag gav mig ut för en vecka på vift. Tågade ned till Rom och spenderade tiden med att återse olika sevärdheter som jag redan kände till. En första tripp, som sedan följdes av mer eller mindre månatliga weekendresor till Rom. Jag lärde känna folk över margaritorna på Gay Street, bockade av barockkyrkor och insöp en del av Italien mycket olik Ferrara. Skillnaden mellan Rom och städer i norra Italien var omedelbar. Det var varmt, fuktigt, mjukt, inbjudande, hetsigt, avslappnat, storslaget, pizzabagarna tilltalade mig ”caro” (typ ”kära du"), och Marta lät mig sova på sin soffa. Allt var som Ferrara, men vridet 3 varv till. Och jag var helt förälskad!





Karantän i Rom, dag 56

 
Det är den 56e dagen sedan vi stängde vår lägenhet för gäster och slutade röra oss utanför kvarteret. Och har vi rört oss i kvarteret har det varit för att 1) handla mat, 2) slänga soporna eller 3) motionera. I ensamhet, på nästan tomma gator. Det finns troligne rebeller som träffat vänner i smyg, och det finns absolut de som varit långt strängare än oss. Många var glåporden som haglade över oss motionärer, allra helst i början på karantänen. Varför skulle vi ut och springa just nu, under brinnande pandemi? Men jag ska försöka att inte fastna i den eviga debatten om hur ett okänt virus ska tas hand om, och vilket land som bäst hanterat dilemmat lock-down eller inte lock-down.
 
Klart är att karantänen slagit stenhårt mot den italienska själen: familjen får inte besökas, man kan inte gå på restaurang eller äta frukost på baren, skulle du mot förmodan stöta på någon utomhus ska du inte hälsa fysiskt. Det sjöngs och applåderades under första veckan kanske, sedan har det sjunkit in hos alla att detta inte skulle lösa sig på några veckor eller en månad. Imorgon början den famösa Fase 2, som för de flesta inte innebär någon vidare förändring alls. Vi kommer kunna motionera i parkerna och hälsa på familjemedlemmar eller partners, om de bor i samma region, dock ej kompisar.
 
För min egen skull har det dock – hittills – varit en rentav angenäm upplevelse. Tid som bara för några månader sedan inte existerade, har förökat sig exponentiellt, och måste tas om hand om. Jag har mediterat, bakat surdegsbröd, tagit fram nya klädmodeller och sytt, berikat mig med ett 3D-modelleringsprogram för arkitekter, lärt mig hundratals tecken på japanska. Francesco har visat mig hur man kan måla med oljefärger och jag har lärt honom använda symaskinen och böja svenska substantiv. Och jag har hamnat i ett filosofiskt tillstånd där jag reflekterar över min tid i Italien. Alla de upptäckter och erfarenheter jag har fått här. Alla de hundratals diskussioner om vad det innebär att vara svensk eller italienare och växa upp i den ena eller andra landet. Varför lockades jag hit? Hur såg det ut när jag hade landat här? Varför stannar vi kvar i ett land med enorm arbetslöshet, bråkig byråkrati, svajig politik och sexistisk television?
 
Jag sitter på vår skuggiga loftgång och försöker samla upplevelserna. Kanske lyckas jag förstå något, kanske blir jag bara sentimental. Kanske återuppstår en gammal blogg, där jag för många epoker skrev mest om ingenting, kanske kanske rinner det ut i sanden. Men som vi säger i vår familj, Francesco och jag, ”succede quel che succede”.

 

 
 
 
 
Skrollar du vidare, på eget bevåg, finner du mycket gamla texter...
 

På en motorcykel i Salento

Som en blixt från klar himmel, vem hade väntat. Jag gick och trodde att jag var en schlagerbög, mognande sakta till en operabög. Och så går jag och konverterar till motorcykelbög!

Runtkörd i Salento, Italiens klack, av min couchsurfing-värd, har jag alltså åkt motorcykel för första gången i mitt liv. Och fått omvärdera världen och värden. Det är ju fantastiskt att åka motorcykel. 

 

Allt en känner. Värmen, vinden, solen, farten. 

Och dofterna. Pinjeträd, olivträd, asfalt, avgas och en aning överkörd stackars katt.

Jag känner också fortfarande getingen. Den som klev in i min fladdrande tröjärm och försvann, stack/bet/åt mig, och fann sedan sin väg ut. 

 

Titta här är vi Giuseppe och jag
 
 
 

Avslutningsvis, “schlagerbög” och liknande termer är så klart schabloner. I min värld är vi alla bisexuella. Häpp!

 

Att vara ung (eller?) i Italien

Här kommer en bekännelse: Jag är eventuellt näst äldst på arkitekturfakulteten. Av alla studenter. Det vill säga cirka 500!

Jag drabbades av en lätt 26-årskris igår, men det gick över.

Det ligger lite mer hets över skolan här. Inte så mycket ”jag tar ett år och reser jorden runt eller passar barn eller pillar mig ihärdigt i naveln” utan mer ”jag har slutat gymnasiet, och måååååste plugga färdigt så fort som möjligt!” Vilket sägs bottna i att chansen för exempelvis en nyutbildad arkitekt att få jobb ligger runt noll i detta land djupt fårat av ekonomisk kris.

För övrigt tror alla att jag snarare är typ 20. Och visst, det går väl an. Varje gång jag på något sätt kommit in på att jag, förutom 4 års arkitekturskola, också varit konditor ett tag, tappas någon haka i golvet och frågan hasplas ut ”men hur gammal ÄR du egentligen??”

JAJA BARA FÖR ATT NI ÄR 93OR!

 

Mm.

Ja, alltså 93or. Jag läser kurser med 93or. Två år yngre än min lillebror! (Hej Martin)

För övrigt, en vacker dag får jag skäggväxt. 


Kul på Kastell

God afton. 
 
Just hemkommen från ett litet slott på en kulle, dàr jag spenderat halva veckan huttrandes inom de gamla tegelväggarna. Huttrandes, jo så kom kylan till Italien, som ett yrväder en aprilafton. Dimmigt och regnigt och ruggigt. Och inomhus lite sà där myspysigt dragigt sè det fladdrar lite i frisyren. Firade hela förra veckan med samma förkylning som samtliga andra i stan, och har sovit med känslan av att vara en isbit under endast ett tunnt lakan. Lakanfrågan är dock löst, köpte mig ett tjockt fint duntàcke i söndags. 
 
Men så tillbaka till Castello di Bianello. Med linjaler i högsta hugg har vi mätt minsta lilla skrymsle och antecknat såväl mått som eventuella sprickor och skavanker. Allt i restaureringskursens tjänst. Så känns också Italien som the place to be om man någon gång ska inventera gamla hus och antika tempel. Nätterna har spenderats i en jympasal. Likt små barn på läger har vi samsats i samma instängda luft, på knöliga fällihopsängar och med en stackars sönderstressad toalett att dela på 40.
 
Nu är jag hemma, imorgon åker jag med en annan kurs till Venedig. Lektioner har jag först nästa vecka, tihi.
 
 
Stètlig trappa ett måste nàr jag gòr mig ett hus i en framtid långt borta
 
Likaså en trompe l'oeil-takmålning

Arkitekter i tillfàlligt kontor.
 
Med kamera och långkalsonger, ej i bild
 

Flaggfest i Ferrara

I lördags visade sig Ferrara från sin allra finaste renässanssida. Unga män i tights virvlade med flaggor för glatta livet. Sjukt imponerande konst som jag aldrig sett för. Tänk dig stora flaggor på en kvadratmeter typ, tre i händerna, en som du jonglerarar med med vaden, och en i luften som du väldigt snart måste ta emot. Typ så. Gick bananer och tog 200 bilder. Här är en utvald liten skara.
Orkester med blås och trumslagare
 
 
Spektaklet visade sig vara en viktig detalj i rivaliteten mellan stadens olika områden. Med jury och pokaler.
 
Ragazzon i mitten var bäst. Enligt mina inom ämnet tämligen ovana ögon.
 
Här är han igen...
 
 
Och här råkade jag visst fånga honom när han bytte om. Oops. Men så stod han mitt på torget också.
 
För övrigt vann han.

Inspirationskris!

Firar en månad i Italien på tisdag, och nu börjar förfrågningarna trilla in: 'laga något riktigt svenskt så vi får smaka!' Jaha? Som alltid när jag ska komma på något att äta tappar jag konceptet helt. Vad kan jag göra?!

Har än så länge kommit på korv stroganoff... Bygger ju dock på att jag hittar falukorv. Spagetti med köttfärssås känns ju en aning som en hädelse. Farmors biffar med potatis och sås kanske, men jag är ju så dålig på sås....

Och efterrätt? Smulpaj känns ju passande. Kladdkaka? Tänker att den finns inom alla kulturer, typ, här kallas den tenerina. Prinsesstårta måste jag ju göra någon gång, efter de säkert tusen jag faktiskt bakat under mitt lilla liv som konditor. 

Hjälp mig nu bakvänner, matmänniskor och husmödrar. Vad kan jag bjuda på?! Ledord: wow-faktor, imponerande, litet kök. 

Tack på förhand hälsar Vilsen ungdom

La mia bici!

Först ett favoritträd:
Mmm pinje...
 
Sen senaste dagarnas största nyhet. Jag har blivit med cykel! Den nästan främmande vännen som lovade mig en cykel, och sen inte dök upp när vi hade bestämt träff flera gånger, dök till slut upp! Jag hjälpte ju honom ringa mamma när hans vespa hade tagit slut, så nu fick jag min tillbakakaka. 
 
Jag hängde med dem ut också: Claudio och hans grabbiga grabbpolare. Alltså verkligen grabbiga grabbar. Och så jag. Tihi. Vi spelade biljard. Höhö. Men sen har unge Claudio inte bara gett mig en cykel, utan är ruskigt snygg också. Så jag kunde ta att vara lite malplacerad.
 
Här är jag, glad och glansig i pannan, glad med min nya lilla cykel:
Ny är för övrigt ett ord jag tänjer på lite här. Som alla andra av Ferraras många cyklar, är det en prima skruttcykel! Även äldre, propra damer och herrar skumpar runt på sina skramlande rosthögar, mycket charmigt.  Risken att bli bestulen ligger på runt 100%, så tumregeln är att aldrig betala mer än 50€. Mer är det inte värt. Men 0 € är ju också ett väldigt bra pris.
 
Ikväll ska jag klä mig i svenska flaggans färger på Erasmusfest! Buona sera
 
 
 

En vecka på spontanvift

Uff. 

Klockan är 17 och jag åt just lunch. Och strax före det frukost. Fast precis nyss sov jag lite.

Erasmusstudenter, på utbyte från Europa samt USA och Nordkorea (fattar inte riktigt hur det går ihop), blev visade Ferrara igår. Först en historisk/arkitektonisk rundvandring, sedan en mer dekandent pubrunda. Hittills leder Tyskland i ligan fulla/odrägliga. Själv har jag ett saftigt rykte att bevis/motbevisa: bland de ca hundra utbytesstudenterna representerar jag inte bara Sverige, utan också Danmark, Norge och Finland. Inte ett ord har jag hört yppas på något nordiskt språk.

   
Sightseeing på dagen: Roberto visar slottet. Barrunda på kvällen. Ferraras onsdagstradition är att festa utanför katedralen. Paradoxalt, dekadent, men väldigt vackert.
 
 

Förra veckan var jag på tur. Trött på att invänta svar från olika håll, packade jag på måndagen en ryggsäck med en veckas kläder, och åkte tåg till Rimini. Skön känsla: jag visste inte riktigt om turen turade tillbaka till Ferrara på kvällen, om jag skulle åka vidare till Rom, eller någon helt annanstans.

Rimini. En port typ några tusen år gammal. Kvalitet!

Två nätter vid kusten blev det, hostel och hotell, och sen tuffade jag sakta men säkert Intercitytåg mot Rom.  Fortsatte typ på temat couchsurfing, Alessandra bjöd på madrass och terassmiddagar mellan sina egna utbytestudieaktiviteter.

Stros stros stros löd mina dagar. Hade ett par långbyxor i väskan som åkte upp och ner mellan kyrkobesöken. Sköna pauser i sightseeingen: jag slog mig ned och ”bad”/mediterade/slumrade lite och vilade benen. Och sen såg jag det där som ska ses. Som jag såg också för typ åtta år sedan.

San Pietro-katedralen. Makalös. Så ofantligt stor! Såna ofantliga mängder pengar...
 
 
Funderade lite på att släppa ateismen och konvertera på stället, när det kändes som att Gud tittade ner genom ett fönster.
 
Spana in: ytterst välgjord högtalarutrustning som kamofleras till marmor!
 
Och lite kyrkor till:
 
Ok typ samma bild fast olika tak. Pantheons imponerande hål, och Santa Maria in Trasteveres svalt minimalistiska guldorgie. 

Mycket själv alltså, men sen har jag ju turen att inte vara straight, så kunde utnyttja diverse appar för att hitta sällskap att gå ut med på kvällarna. Besökte GayStreet och GayVillage och tänkte att det var ju ganska töntiga namn. Men kul!

Men själv var väldigt skönt. Jag gick dit jag ville, åt när jag ville, och velade så länge jag ville innan jag bestämde restaurang. Tyvärr glömde jag äta vissa mål, men kompenserade med en väl avvägd mängt gelato och bakelser. 

Såg Zaha Hadids (obs känd arkitekt) MAXXI Museo. Väldigt Zaha Hadidskt, men jag gillade det. Och de visade Francesco Vezzoli! Älskar honom, han visades på Moderna för några år sedan med Dalì.

Narcissistisk, kitchig och alldeles underbar. Här är ett självporträtt, till vänster, som flörtar med en kopia av nån känd skulptur. Han får mig för övrigt att vilja brodera! Ni behöver inte googla, jag har förberett:
https://www.google.it/webhp?hl=sv&tab=ww#hl=sv&q=francesco%20vezzoli
 
Slutligen: denna farbrodern. För åtta år sedan när italienskaklassen på Haganäs var i Rom, satt han på Piazza dei Fiori och visade olika trixiga grönsaksverktyg med stor inlevelse. Han satt fortfarande kvar! Visserligen typ åtta år äldre och mycket tröttare, med en yngre adept som skötte snacket med roade turister. Jag köpte en manick som gör zucchini till girlanger. 
Han ruvar där i skuggan till vänster. Någon mer som minns honom?
 
Buonaserata!

Men unge man, du skriver ju inte!

Så hände det sig att han inte skrev på över en vecka! Nä, för det hände sig så att han till slut kom iväg till Rom. Och strosade frenetiskt runt hela dagarna och kvällarna och sov på nätterna (faktiskt, mest, typ). Och stötte inte på ett internetcafé och fattade inte att man tydligen kan skriva från mobilen.
 
Nåja. Så sitter jag på Piazza Municipale och snyltar på stadens internet. Men jag har lite akut administration att sköta. Lite räkningar att betala tydligen, och måste fixa någon CSN-grej så jag får lite pengar också. Ge och ta, ge och ta. Men lite senare kommer en officiell uppdatering!
 
För övrigt, voila, en enhjulingscyklist framför katedralen en kväll för några veckor sedan:
 
 
Det var ju festival i stan, och förutom dragspelare in absurdum fanns också lite allsköns gatuartister att skåda.

Fastighetsdetaljer

Så fick jag äntligen se havet igår! Varmt och gött... 
 
Annars går jag och väntar på att komma iväg till Rom. Har skickat iväg tusen förfrågningar på couchsurfing.org efter någonstans att sova, men har inte fått något positivt svar än. Jag kommer en vacker dag skriva mycket gott om Couchsurfing, men idag är inte riktigt rätt dag.
 
21 dagar till jag har ett eget rum. Lite bilder att vila ögonen på så länge:
 
Mitt fönster i mitten. Kan tyckas som ett lite smalt rum, korrekt uppfattat.
 
  
Vänstra vyn möter mig i porten, högra urnan i trapphuset.
 
Och Pietro möter mig hemma, om jag har tur med någon pastarätt från Perugia. Jag delar lägenheten med en annan kille också, men hans matlagningskunskaper har jag inte fått prova än.
 
 
För övrigt: myggorna här är mycket mindre och delikatare än i Sverige. Dock sjukligt irriterande.
 
 
 

Benvenuti a casa mia!

Jag har fått boende! Eller fått och fått, skaffat mig, genom enträget sökande. Och, njaa, jag har kanske inte skrivit kontrakt än, men har skakat hand med den gamla signoran som äger den. 
 
Och, hmm, jag kan kanske inte flytta in riktigt än, till slutet av september kommer mitt liv fortfarande se ut så här:
 
 
Men det är spikat och klart! Jag kan sluta ränna stan runt och titta på råtthål av olika utformning, och kan åka runt och se landet lite. Åker till havet eller Rom imorgon. Kan inte riktigt bestämma mig. Ack ack. Jag har det så svårt.
 
Några exempel på rum som inte riktigt nådde final:
Sött, men låg utanför stan. Granne med Lidl och en bilskrot. Grazie men nej grazie.
 
Så är jag hård också, inte ens detta föll mig helt i smaken: 
Trots att man så praktiskt kunde fälla upp sängen när den inte behövdes. Grazie men nej grazie.
 
Så här kommer jag dock leva mitt liv: 
(utan navkapsel på väggen. Nej faktiskt, den tillhör inte mina accessoarer)
 
Råtthål? Jo visst. Lite grann. Men mitt i stan, med fräscht litet kök, balkong, och en rumskompis jag träffat några gånger. Arkitektstudent från Perugia som redan lagat mat åt mig ett par gånger. 
 
Mmm, ja tack.

Skål! Proseccon är precis lagom kyld för att fira med.
 
 

Vorrei en cykel, per favore.

Idag har jag promenerat i typ tre timmar för att hitta någon som säljer begagnade cyklar. Det gick sådär... På ett ställe hade de bara fula skrotcyklar, att hyra dessutom, och andra butiken hade just precis stängt för lunch när jag till slut nådde fram. Fuck siesta! sa jag då. Lite såhär svettig blev jag:
 
 
Ok jag ser typ inte alls svettig ut... Det är en lögn.
 
Cykelfakta:
 
1 Ferrara är platt. Skönt!
2 I Ferrara är det mycket vanligt att cyklar stjäls. Trist.
3 Jag ska nog få en cykel som tack för att jag lånade ut min mobil till främling med soppatorsk på vespan. Bingo!
4 Alltså har jag powerwalkat runt i solgasset helt i onödan. Typiskt.
5 Nåja det var ju fint väder åtminstone. Jag gillar ju sol.
6 Man kan få cancer av för mycket sol. Det ska jag försöka låta bli.
7 Jag brukar smörja in mig med solfaktor 20 faktiskt.
 
Slut på cykelfakta.

Vargod tag nummerlapp, annars kan jag tyvärr inte hjälpa dig

Dagens myt! Jag trodde att nummerlappar var ett väldigt svenskt system. Men icke! I charkdisken på supermercaton jobbar de så, och inte minst i sekreteriatet på universitetet. "Har du tagit lapp?" frågas det med uppspärrade ögon från skrivborden. "Sì sì" svarar jag. "Bene bene, varsågod och sitt", puh. 
 
Har alltså börjat registrera mig på universitetet. Många olika skrivbord skall det sittas vid, många dokument ska stämplas. Sen lämnas dokumenten värdigt över till mig. Vad jag ska med alla påskrivna, välstämplade papper med vet jag inte. Jag vet, om någon, var jag befinner mig.
 
Två gånger under förmiddagen har jag dock blivit ombedd komma tillbaka imorgon, för efter att ha stått och origamivikt min nummerlapp i en halvtimme är det visst fel på datasystemet, meddelades det med höjda axlar.
 
OBS TA ALLTID LAPP ÄVEN NÄR DET INTE ÄR KÖ!!!!
 
Har för övrligt hittat ett favoritkonditori där jag äter mig igenom sortimentet sakta men säkert. Servitörer i väst och spegel bakom bardisken, renputsat och mycket mycket gott...
 
 

Provar just nu Ferraraspecialiteten tandorin/tendore/tenerina, har glömt lite vad den heter. Mjuk chokladkaka, orgasmgod.
 
 

Benvenuto in Ferrara!

Se, en av Sveriges största modebloggar (inte) flyger som fågel Fenix ur askan! Det trodde jag aldrig, säger du, nä knappt jag heller.
 
Men så bjuder ju inte hösten på en vanlig gammal trillingnöt ur livets Alladinask Jag skulle hittills betygsätta det som en pärlnougaten. Eller kanske rentav i en handgjord Tössepralin som någon smugglat ned! Det återstår att se.

Som en kan läsa strax nedanför detta inlägg är detta alltså andra texten i rad med temat återuppståndelse. Den förra var ca 2 år sedan och inte mycket blev skrivet i den uppståndelsen.
 
Nytt sen då:
 
Typ allt. 
 
Men mest centralt såklart: Jag firar idag en vecka i Italien! Firade alldeles nyss med en kaffe och kaka. "Fika" tänker du. "Ja" svarar jag, men säg det inte högt! Fica är nämligen ett synnerligen runt ord på italienska. 
 
Hur som, var var vi? Var bor jag? I ett litet litet rum. Typ lika stort som min resväska, dock inte lika tungt. Men jag hittade ett rum idag som jag nog kan få ta över, i en delad lägenhet med högt i tak, balkong och smutsiga köksstolar. Nivån på rummen jag sett är sannerligen en bergochdalbana, men detta var åtminståne fräscht på vissa sätt. 
 
Vad äter jag? Pasta med pesto och salsiccia. Minst ett mål om dagen. Så jävla gott. Jag hoppas på att bli mer fantasifull när jag har ett kök...
 
Vad gör jag? Söker rum, läser lite italienska böcker (okej, bok) och övar italienska på ett språkforum som heter Romeo. Mycket lärorikt. Min couchsurfing-värdinna visade sig även vara arkitektstudent också hon, så jag har blivit introducerad till en massa kommande pluggkollegor. Guld!
 
Bilder? Ja det finns. Men jag har lite tekniska problem för tillfället. Återkommer.
 
Slut för idag, svetten lackar där jag sitter i solen i Parc Pareschi som bjussar på gratis wifi. Jag sitter på en bänk i solen - ett taktiskt drag. Italien har nämligen erkänt en sak för mig:
 
Här finns mygg! Jag som naivt trodde de var utdöda på dessa breddgrader - men icke - mycket vitala!

Fortsätt nu och läs lite för en nostalgitripp i mitt liv. Det känns som ca tusen år sedan.
 
Ciao!
 

Återuppstånden från de döda!

Har du slutat blogga Erik? -Nej.

Eller jo. Jag kan väl erkänna att det inte blivit mycket skrivet på typ två månader. Men, det äääär ju så mycket nu. Eller inte. Eller jo en del är det. Men så har jag bara inte orkat skriva.

Hur som helst, förlåt alla mina sju trogna läsare som har varit inne och kikat trots att tystnaden har vinit genom internetet. Vilka är ni? Klart att det alltid känns skönt att vara utsatt för lite besatthet, men man blir ju nyfiken.

Snabbgenomgång av tider som flytt:


1 Var bor jag? - I Alvik med Farao

2 Vad jobbar jag med? - Konditor på Petite France

3 Vad bakar jag då? - Superfranska bakverk

4 Är det gott? - Jaaaa!

5 När börjar jag jobba på morgonen? - 04.00

6 Är det skönt? - Näääää!



Ja så ser det lite ut. Upp snortidigt, sliter på jobbet, och går sen hem och vilar. Är sedan social till ca 19.00 då det är läggdags. Bilden ovan är från en middag jag och Farao hade en lördag, och då lyckades jag hålla mig vaken till typ midnatt!

Nu har vi söndagsslappat och tävlat framför Vem vet mest, och det är dags att ut på stan och köpa lite lycka.

Jullov. Eller?

Hemma i Stockholm nu. Arbetslös. Eller? Jo men så heter det ju. Jag har ju knappast jullov fortfarande...

Lite praktik i veckan kanske. Hoppas. Ringer strax och kollar runt.

Men förra veckan: julmys. De slappa tomma juldagarna som jag missade i julas tog jag igen hemma hos mamma. Madmen-marathon på tv, och jag snappade upp hela Solsidan-hypen och njöt mig igenom alla avsnitt på dagar och grät floder till förlossningen. Och hbt-kvällen icke att förglömma, med Patrik 1,5 och underbara Brokeback Mountain.

Och lite experimenterande: kan man göra maränger utan socker? Ja, en kärv äggmökdoft sprider sig i lägenheten under baket, och de är väl knappast vackert glansiga, men med lite mer övning och saltande kan jag nog hitta ett komplement till kokt/stekt ägg på mackan. Lite krispigt, lite fluffigt, här med sill och potatismos:



Och sedan bjöd ju trettondagsafton på en ordentligt bonnautekväll innan den Vita Månaden tog över mitt liv. Till Black Jack svängde vi våra lurviga likt en Bildt på Nobelfest, och på övervåningen discodansade vi som vore vi unga igen.





Puss puss puss.

En hälsning

God jul!



Och ett gott nytt år!



Granar och idag och imorgon

Inte så lite sent. Jag går händelserna i bakväg och visar hur den kom till lägenheten.

På väg hem från jobbet passerade jag granhandlarna. Passerade och stannade, vände och handlade! Och åkte tunnelbana med barrsällskap.


Klipp klipp. Där bak hänger Carola fortfarande osignerad.


Klipp klipp klipp.


Men så fint det blev! Detta är dagen före Farao och jag bytte julklappar så lite pyssel på gång. Och nu är Carola-skivan signerad.

En annan intressant tanke att ägna sig åt en sen kväll före nyårsafton, är ju om man möjligtvis i håret kan applicera ätbart guldspray som annars normalt sett ger glans åt bakelser? Ja, det kan man, efter ett experiment på POCK förra veckan vet vi det. Det kladdar visserligen en hel del, och morgonen efter vaknar man med stor sannolikhet på en glitterbädd. Men så här glamoröst kan det se ut:




Glamour imorgon för övrigt. Håret är nytonat (med hårprodukter denna gången) och imorgon ska naglarna lackas och huden peelas. Och kläderna strykas och skorna putsas. Sedan ska vi skåla hela natten och låta bubblorna kittla våra strupar.

Godnatti natti!


Mellanlandning i Älmhult

Hos mamma nu och ska strax slå världsrekord i att fylla väska. Kommer med stor sannolikhet behöva sätta något väldigt tungt på en för att kunna stänga.....
Igår var Rebecka och jag barnvakter åt varandra och roade oss med pulkaåkning. Sen mys hos mormor och morfar. Imorgon sätter jag mig tillrätta på X2000 och reser vidare. Och på kvällen skålar jag i champagne på Berns. Tillsammans med Robyn Robyn världens bästa Robyn. (nåja vi skålar kanske på håll. Och nä det är inte säkert att hon märker det eller skålar tillbaka).

Tidigare inlägg
RSS 2.0