ingvert

 

Det är den 56e dagen sedan vi stängde vår lägenhet för gäster och slutade röra oss utanför kvarteret. Och har vi rört oss i kvarteret har det varit för att 1) handla mat, 2) slänga soporna eller 3) motionera. I ensamhet, på nästan tomma gator. Det finns troligne rebeller som träffat vänner i smyg, och det finns absolut de som varit långt strängare än oss. Många var glåporden som haglade över oss motionärer, allra helst i början på karantänen. Varför skulle vi ut och springa just nu, under brinnande pandemi? Men jag ska försöka att inte fastna i den eviga debatten om hur ett okänt virus ska tas hand om, och vilket land som bäst hanterat dilemmat lock-down eller inte lock-down.

 

Klart är att karantänen slagit stenhårt mot den italienska själen: familjen får inte besökas, man kan inte gå på restaurang eller äta frukost på baren, skulle du mot förmodan stöta på någon utomhus ska du inte hälsa fysiskt. Det sjöngs och applåderades under första veckan kanske, sedan har det sjunkit in hos alla att detta inte skulle lösa sig på några veckor eller en månad. Imorgon början den famösa Fase 2, som för de flesta inte innebär någon vidare förändring alls. Vi kommer kunna motionera i parkerna och hälsa på familjemedlemmar eller partners, om de bor i samma region, dock ej kompisar.

 

För min egen skull har det dock – hittills – varit en rentav angenäm upplevelse. Tid som bara för några månader sedan inte existerade, har förökat sig exponentiellt, och måste tas om hand om. Jag har mediterat, bakat surdegsbröd, tagit fram nya klädmodeller och sytt, berikat mig med ett 3D-modelleringsprogram för arkitekter, lärt mig hundratals tecken på japanska. Francesco har visat mig hur man kan måla med oljefärger och jag har lärt honom använda symaskinen och böja svenska substantiv. Och jag har hamnat i ett filosofiskt tillstånd där jag reflekterar över min tid i Italien. Alla de upptäckter och erfarenheter jag har fått här. Alla de hundratals diskussioner om vad det innebär att vara svensk eller italienare och växa upp i den ena eller andra landet. Varför lockades jag hit? Hur såg det ut när jag hade landat här? Varför stannar vi kvar i ett land med enorm arbetslöshet, bråkig byråkrati, svajig politik och sexistisk television?

 

Jag sitter på vår skuggiga loftgång och försöker samla upplevelserna. Kanske lyckas jag förstå något, kanske blir jag bara sentimental. Kanske återuppstår en gammal blogg, där jag för många epoker skrev mest om ingenting, kanske kanske rinner det ut i sanden. Men som vi säger i vår familj, Francesco och jag, ”succede quel che succede”.