Att vara ung (eller?) i Italien
Här kommer en bekännelse: Jag är eventuellt näst äldst på arkitekturfakulteten. Av alla studenter. Det vill säga cirka 500!
Jag drabbades av en lätt 26-årskris igår, men det gick över.
Det ligger lite mer hets över skolan här. Inte så mycket ”jag tar ett år och reser jorden runt eller passar barn eller pillar mig ihärdigt i naveln” utan mer ”jag har slutat gymnasiet, och måååååste plugga färdigt så fort som möjligt!” Vilket sägs bottna i att chansen för exempelvis en nyutbildad arkitekt att få jobb ligger runt noll i detta land djupt fårat av ekonomisk kris.
För övrigt tror alla att jag snarare är typ 20. Och visst, det går väl an. Varje gång jag på något sätt kommit in på att jag, förutom 4 års arkitekturskola, också varit konditor ett tag, tappas någon haka i golvet och frågan hasplas ut ”men hur gammal ÄR du egentligen??”
JAJA BARA FÖR ATT NI ÄR 93OR!
Mm.
Ja, alltså 93or. Jag läser kurser med 93or. Två år yngre än min lillebror! (Hej Martin)
För övrigt, en vacker dag får jag skäggväxt.
