ingvert

Mitt på dagen en vanlig skoldag.

Kommer gående i korridoren med inga onda aningar, på väg från datasalen, caféterian eller toaletten, när någon annan helt plötsligt också verkar ha känt för en promenad. Någon i klassen kanske som jag normal sitter på några armlängds avstånd från.

Men där, gående mot varandra mot ett oundvikligt möte. Finns det något naturligt man kan säga då?

"Ja se där är du ute och går?" Ja är du dum i huvudet eller?
"Jaha vart är du på väg?" Jag är inte det minsta intresserad egentligen.
eller bara
"Hej." Jo fast vi sågs ju imorse också. Och för en kvart sedan.
Eller så kan man ju låtsas inte märka att man möter någon. Vilket är helt stört med tanke på att man bör vara gravt blind för att inte se att någon går en meter ifrån en.

Sedan har vi ju toaletten också. Ännu lite jobbigare. Tänk dig mig på väg in och någon annan på väg ut. Från herrarnas eller kanske damernas.

Total utsatthet. Inga tveksamheter. Man har ju knappast deklarerat. Eller plockat tulpaner.

"Gick det bra?" Nja.
"Käkat bönor va?" med ett empatiskt huvud på sned. Njaa.
Total tystnad och på sin höjd en liten knyck med överläppen som på sin höjd signalerar att man är medveten om en annan persons existens. Ja!


För övrigt läste jag en tidningskrönika imorse där kolumnisten menade sig vara "apatiskt upprörd". Hur ser man ut då vill jag veta... Idéer?