ingvert

I påskas började nyheten sprida sig på gator och torg. Det var nämligen dags att sakta men säkert öppna garderobsdörren på glänt och berätta för folk och fä vilket freak jag egentligen är.

Det hade då gått en dryg månad sedan blev tillsammans med världshistoriens bästa kille, men ett halvt liv sedan jag för första gången började inse att jag kunde bli intresserad av människor av alla möjliga kön. Eller nä, inte tillät jag mig att inse det på riktigt, det var inte förrän för ett par år sedan som jag började bli lite vän med tanken.

Äntligen, känner jag ibland. Att jag kan stå för min Melodifestivalnördighet, mina tjejkompisar och mitt fåfänga intresse för kläder och utseende. Och samtidigt ibland en besviken suck. Att jag inte kunde bli en av de lätträknade straighta killarna som kan hela texten till Högt över havet.

För lika mycket som jag har stört mig på den heteronormativa (?) traditionen att tvunget klä flickor i rosa och stoppa bilar i pojkarnas fickor, stör jag mig på hur fördommar och normer även styr de som står utanför den vanliga normen. Är verkligen hbt-personer annorlunda innerst inne, eller är alla fördommar helt uppbyggda av idéer och mänskliga påhitt?

Hur som helst, det är som det är, och jag tycker faktiskt om tonartshöjningar oavsett om det beror på någon genetisk mutation eller bara känslan att få tillhöra en community. Och jag är hur glad som helst för att jag är jag och att jag imorgon åker till min pojkväns barndomshood i Borlänge och firar Valborg i Gunde-land.

Out of the light like a star like a hero
Love will survive

Erik