Jag är rädd ibland
Jag vaknade med ett skrik i lördags. Drömde av nån anledning att kusin Johan kastade en gigantisk krabba på min säng och den landade precis vid kudden.
Hur som helst, det var inte det jag tänkte skriva om. Jag är nämligen rädd för min hjärna ibland. Inte för de otroliga storverk den är kapabel till, utan snarare rädd för de konstiga små snedsprång den tar ibland. Som idag när jag stod och plockade bland korvarna och skinkorna och torkade av charkdisken. Jag hade Peche pomme poire på hjärnan. Alltså en barnvisa vi sjöng på franskalektionerna i sexan. Som i min hjärna utvecklades till olika operaarrangemang. Och som vägrade lämna hjärnan.
På tal om charken: hade språkproblem idag, utöver de obligatoriska danskarna som tvunget ska gröta en massa frågor hela tiden. En dam frågade om Bjarne-skinka. "Förlåt jag hörde inte" började jag med. Bjarne-skinka. "Oj, den känner jag nog inte till" när hon hade upprepat. "Ahaa Bayonne-skinka, ja den har vi här" till slut.
Och det var bara småländska.
Hur som helst, det var inte det jag tänkte skriva om. Jag är nämligen rädd för min hjärna ibland. Inte för de otroliga storverk den är kapabel till, utan snarare rädd för de konstiga små snedsprång den tar ibland. Som idag när jag stod och plockade bland korvarna och skinkorna och torkade av charkdisken. Jag hade Peche pomme poire på hjärnan. Alltså en barnvisa vi sjöng på franskalektionerna i sexan. Som i min hjärna utvecklades till olika operaarrangemang. Och som vägrade lämna hjärnan.
På tal om charken: hade språkproblem idag, utöver de obligatoriska danskarna som tvunget ska gröta en massa frågor hela tiden. En dam frågade om Bjarne-skinka. "Förlåt jag hörde inte" började jag med. Bjarne-skinka. "Oj, den känner jag nog inte till" när hon hade upprepat. "Ahaa Bayonne-skinka, ja den har vi här" till slut.
Och det var bara småländska.
Kommentarer
Trackback
