ingvert

Körde genom mammas bostadsområde idag. Duggregn.

På trotoaren en man med en hund. Blöt hund. Trött man.

Han var en av mina första fritidsledare.

Han följer bilen med blicken. Ser hur den närmar sig och följer den köra förbi.

Kisande ögon. Kritiskt kisande genom den immiga och speglande vindrutan.

"Vem är det som kör?"
"Någon jag känner?"

En typisk syn här. Jag har till och med kommit på mig själv att syna passerande bilar med hökblick.

Sannolikheten att man faktiskt känner igen någon i bilen gör det nästan värt.

Kanske en chans att vinka. Kanske till och med en pratstund.

Eller bara lite stoff till stimulerande skvaller.