ingvert

Jag har aldrig känt mig så naken, förnedrad och liten. Jag blev rånad i lördags natt.

Klockan var 05.00 natten till i söndags och min kompis Niclas och jag var på väg mot våra hem på Södermalm efter en utekväll. Några killar passerar oss på gångbron, inget konstigt med det. De hälsar på oss och frågar hur läget är. Lite underligt, men samtidigt ingenting chockerande en lördagnatt. De går snabbare än oss och promenerar kanske en femtio meter framför oss.

När bron når Södermalm går gångvägen in i en tunnel under ett hus. Och där väntar de. På att dra tag i våra jackor, trycka upp oss mot betongväggen och slå. Mot ansiktet, huvudet. Fyra slag, sedan är vi i deras våld. En rädsla likt ingenting jag har upplevt tidigare. De skriker åt oss att ge dem våra pengar och värdesaker. Och jag inser att jag kanske kommer överleva. 

När jag har gett ifrån mig min gamla mobil och korthållaren med körkort och hundra kronor, känner de på jackan om jag har något mer. Och till slut är de nöjda. De rusar därifrån. Kvar står Niclas och jag. Näsblod och varsitt svullet öga. Och förminskade till ingenting.

Men vi var båda tillräckligt hela för att kunna gå hem de fem minuterna till Niclas lägenhet. Och jag är så himla glad att jag inte gick ensam. Och att de bara ville ha prylar. Och att jag bara går runt med en bred näsa och en halv blåtira. Hur sådana människor fungerar kan jag dock inte förstå.