ingvert

Ipoden är döden för spontansocialiserandet. Folk på promenad på stan är ju numera okontaktbara, och bara att fråga någon vettig människa om vägen innebär flaxigt vinkande och försök till uppmärksamhet.

För mig står den portabla musikspelandet dock främst för ett annat i-landsproblem. Jag har nämligen väldigt svårt att låta bli att sjunga med när jag lyssnar på musik. Eller sjunga med och sjunga med, snarare mima likt en Småstjärnorna-kandidat och ta ut lite random danssteg.

Utan att någon ser så klart. Oftast. I alla fall de diskreta stegen i takt och den lilla lilla rörelsen med armen försöker jag hålla hemligt för mina medmänniskor. Men å andra sidan, när jag susar fram på cykeln, och möter bilister och fotgängare som jag med all sannolikhet aldrig kommer se igen, brukar jag bjuda på en liten show. Nu hör de ju tyvärr inte musiken, så det enda de ser är någon slags retard som verkar prata med sig själv, men även det kan ju roa någon.

Mest spelade, fortfarande: Stay the Night. Jäklar vad pepp!


Och nu över till något helt annat. Kungliga Bibliotekets läsesal.

Jäklar vad pepp!