ingvert

Drömmen om Italien hade jag haft sedan jag var liten. Sommarsemestrar i Toscana, med strand, bad, krispiga pizzor, hetsiga torgförsäljare, cypresser, vilda hundar, grissini och ruckliga stenhus hade gjort ett starkt intryck på mig under mitten av 90-talet. Nu svettades jag på tåget från Bolognas flygplats till Ferrara, med en stor, noggrant packat resväska och många förväntningar med mig. Att boka enkelresa känns alltid som att livet vänder blad. Tiden var, förvisso, satt till ett år, men det kändes ändå som att hela framtiden var öppen just nu.

Pizzan jag hade ätit, på stående fot, mittemot stationen i Bologna hade lämnat fettfläckar på shortsen. Dagens Erik skulle aldrig köpa mat i kvarteren runt järnvägen, men med den stundens måttstock var det ändå en utsökt pizzabit.

Jag tittade ut på Emilia-Romagnas platta, brända landskap. Augusti var på upphällningen, och Älmhult hade redan börjat svalna av när jag lämnade Sverige. Här gjorde avsaknaden av luftkonditionering värmen outhärdlig. Jag tog upp en solfjäder ur ryggsäcken, kände svetten rinna längs kinden och älskade det.

Chiara mötte upp mig framför Ferraras station. Det finns få italienare som litar på couchsurfing-systemet, men jag hade haft turen att hitta en av dem; Chiara kom att låta mig bo hemma hos henne i nästan en månad. Lagom tid för att landa i Italien innan terminen startade.

Vi snirklade oss upp för en marmortrappa, klev in och Chiara visade mig runt. Förutom hennes rum fanns fyra andra, för lika många rumskompisar. Ett piano, ett litet kök, balkonger åt två håll. En brokig inredning, billig design inköpt i omgångar, som sig bör i italienska hyreslägenheter. Allt för mig själv! Rumskompisarna var fortfarande i sina hemstäder i söder, och Chiara skulle prova flytta in hos sin pojkvän. Jag baxade in den stora väskan medan min värdinna bryggde starkt kaffe och berättade allt nödvändigt innan hon var tvungen att rusa vidare.

Jag smög runt i lägenheten. Tittade ut över takåsarna, undersökte om jag behövde handla något, kände på sängen. Vore det inte så klyschigt hade jag nypt mig i armen.

De första dagarna unnade jag mig alltid lunch på balkongen. Tagliatelle med salsiccia och pesto. Och en bok. I solen. I efterhand förstår jag självklart att jag ägnade mig åt en ytterst oortodox blandning av matvaror, och på det den oförlåtliga handlingen att äta mat i hett solsken, men jag skyller oförfärat på mitt svenska ursprung.

En av de första dagarna unnade jag mig också att dra igen balkongdörren och således låsa mig ute på balkongen, även då i stekande solsken. Men lyckades på något sätt bända in armen genom fönstret för att låsa upp dörren, och faran var över.

Ferrara skulle komma att visa sig, för övrigt, ett perfekt sätt att bända mig själv in i Italien. Ett ypperligt universitetet, men tillräckligt litet för att jag inte skulle hamna enbart i gemenskaper med andra Erasmus-studenter. Jag kom att plugga mycket, men lyckades resa runt i större delen av Norditalien. Och kom att spendera i genomsnitt en helg i månaden i Rom. Men mer om det längre fram.

Nu hade jag flera veckor på mig innan universitetet skulle börja. Tid för att hitta ett eget rum, en egen cykel och plugga italienska. Jag studerade mest i två olika forum: på annonssidan subito.it lärde jag mig ”monolocale”, ”solo per studentesse” och ”no perditempo”, och Grindr gav mig glosor som ”pompino”, ”ospito” och även här ”no perditempo”. Om vi håller oss till orden för bostadssökande kan vi översätta orden som ”enrummare”, ”endast för kvinnliga studenter (jag försökte en gång svara på en sådan annons med motiveringen att jag var homosexuell, fick ett ”no”) och ”inget tidsslöseri”.

Och jag gav mig ut för en vecka på vift. Tågade ned till Rom och spenderade tiden med att återse olika sevärdheter som jag redan kände till. En första tripp, som sedan följdes av mer eller mindre månatliga weekendresor till Rom. Jag lärde känna folk över margaritorna på Gay Street, bockade av barockkyrkor och insöp en del av Italien mycket olik Ferrara. Skillnaden mellan Rom och städer i norra Italien var omedelbar. Det var varmt, fuktigt, mjukt, inbjudande, hetsigt, avslappnat, storslaget, pizzabagarna tilltalade mig ”caro” (typ ”kära du"), och Marta lät mig sova på sin soffa. Allt var som Ferrara, men vridet 3 varv till. Och jag var helt förälskad!